Alla mina bilder från förr har försvunnit i och med att min dator blev omformatterad, för ca en månad sen. Men jag tänkte att att det kanske är lika bra. För ibland, ibland kanske man behöver radera saker som påminner om det förflutna. För att kunna fokusera på nuet och göra sig redo för framtiden. I synnerhet behöver man göra det om man är som jag. Och hur är jag? Jag är den som gillar att minnas. "Åh, på den tiden..." "Den sommaren..." "Nämen just det, hösten 2005", "Just det, den kvällen, allt var så magiskt den kvällen". Jag har alltid varit den hopplösa nostalgikern. Jag minns för mycket. Jag längtar tillbaka för mycket till svunna tider. Jag tenderar att romantisera det som är oåterkalleligt. Jag minns alla utekvällar, eftersom jag varit nykter. Jag minns namn, små ögonblick och saker som folk sagt i etanolens dimma. Jag minns allt sådant som alla andra begravt i glömskans brunn, som är fylld med öl och färgglada cocktails. Jag däremot smuttar dagligen lite på minnets vin, men det blir ändå tillräckligt mycket för att jag ska riskera att utveckla ett missbruk. Ett missbruk av det förflutna. Jag menar inte att det alltid är dåligt att minnas. Ibland behöver vi minnas vilka vi var, för att förstå vilka vi är och komma på vilka vi vill vara. Men framförallt måste vi kunna leva i nuet och blicka framåt. Vi måste ständigt röra på oss, inte låta vårt sinne stagnera. Om man inte fortsätter att trampa stannar ju cykeln, det vet ju alla. Och om man tittar för mycket bakåt så riskerar man bryta nacken.
Foto: William Claxton
