Bild: tagen från musikens hus, mars 2009. © Mimmi AdLucemIdag har jag känt en otrolig hemlängtan. Klagat högljutt över att jag inte befinner mig i staden där svartmålade varmkorvar serveras med kunskap och senap. Gråtit blod över att jag inte vandrar längs en förorenad å där ölflaskor, änder, sperma, muterade ålar och emosar slåss om badplats. Över att jag inte sitter i ett mysigt café som erbjuder godsaker gjorda på ekologiska veganska rättvisemärkta produkter, i partie carrée där beståndsdelarna åtminstone försöker låta som att de intresserar sig för musik, poesi, konst, politik, litteratur, filosofi och mänsklig civilisation i allmänhet.
Jag har sörjt det faktum att jag under två månaders tid strosat runt i ett litet så kallat samhälle (någonstans i södra Värmland), i vilken man enbart finner illaluktande rök från pappersbruket Billerud, två ICA och en koloni bönder med tribaltatueringar. Här hittar jag dessutom den totala avsaknaden av den bitterljuva skymningsmelankolin- den som vanligtvis präglar civilisationer i vilka det bor fler än bara 5000 invånare.
