Fleurs du mal

I'm shyly sipping
water … while he drinks whole jugs of wine. He likes all kind of women, and I … I only hate … men.

Ars longa vita brevis

För ibland dyker det upp saker som man aldrig trodde att man skulle få uppleva.

Musiken. Magnificensen. Magin.

Tjugofemte maj tjugohundratolv. Nedräkningen kan börja.

Fuck off.

Saffran, kanel, nejlika och rimfrost

Jag längtar något så otroligt efter juletider. Stöket. Luciatåg, adventsfika med glögg, levande ljus, janssons frestelse och sill, bjällerklang och fairytale of New York — medan snön singlar ner som stjärnstoft över ett magiskt vinterland fyllt av dofter från barndomen.

Foto: Mimmi

Det kommer aldrig finnas en tid
Då vi kommer upphöra att vara
Oändligt obegränsade
I medvetandets ocean
Vi är som vågskalp
I salighetens hav
Du och jag har aldrig varit frånskilda
Det är enbart en illusion
Smidd av en magisk lins kallad
Förnimmelse


Himlen är här
Detta är
Evighetens ögonblick.

Nuets makabraste motsägelse

Förfluten tid och framtid i ett. Samtidigt. Varje sekund är till hälften en erfarenhet, till hälften ett hopp.


Ögonblickens lycka bygger på livets lag om förlustens ständiga hot och det illvilliga löftet om att nuet när som helst kan upphöra.

Bild: Wish You Were Here - Pink floyd

En hyllning till mitt hjärtas kufer...

Det finns ingenium. Och så finns det ingenium. "I can resist everything except temptation."

Det finns poeter, och så finns det poeter. Inte ens bortom andra sidan stjärnornas tält kan man med någon grad av sannolikhet finna en person som formulerar sig som om alla vackra ordkombinationer i världen bodde i pennan och flöt ut på papperet.

Det finns konstnärer, och så finns det konstnärer. Jag känner förmodligen inte till någon som skulle lyckas lika bra med att fascinera genom att rita långra rumpor, stekta ägg och myror...

We speak in riddles. To deny the past, to love the present, to prepare the future.

Alla mina bilder från förr har försvunnit i och med att min dator blev omformatterad, för ca en månad sen. Men jag tänkte att att det kanske är lika bra. För ibland, ibland kanske man behöver radera saker som påminner om det förflutna. För att kunna fokusera på nuet och göra sig redo för framtiden. I synnerhet behöver man göra det om man är som jag. Och hur är jag? Jag är den som gillar att minnas. "Åh, på den tiden..." "Den sommaren..." "Nämen just det, hösten 2005", "Just det, den kvällen, allt var så magiskt den kvällen". Jag har alltid varit den hopplösa nostalgikern. Jag minns för mycket. Jag längtar tillbaka för mycket till svunna tider. Jag tenderar att romantisera det som är oåterkalleligt. Jag minns alla utekvällar, eftersom jag varit nykter. Jag minns namn, små ögonblick och saker som folk sagt i etanolens dimma. Jag minns allt sådant som alla andra begravt i glömskans brunn, som är fylld med öl och färgglada cocktails. Jag däremot smuttar dagligen lite på minnets vin, men det blir ändå tillräckligt mycket för att jag ska riskera att utveckla ett missbruk. Ett missbruk av det förflutna. Jag menar inte att det alltid är dåligt att minnas. Ibland behöver vi minnas vilka vi var, för att förstå vilka vi är och komma på vilka vi vill vara. Men framförallt måste vi kunna leva i nuet och blicka framåt. Vi måste ständigt röra på oss, inte låta vårt sinne stagnera. Om man inte fortsätter att trampa stannar ju cykeln, det vet ju alla. Och om man tittar för mycket bakåt så riskerar man bryta nacken.

Foto: William Claxton